Ann-Katrin Cornelis Vreeswijk

Aldrig ur minnet bortskjuter jag väl
Ann-Katarin, den väna
Hon gav mig mitt första sår i min själ
Hon gav mig skavsår på knäna
Därtill hon skänkt mig sitt hjärta och allt
Och fast blyg som en konfirmand
Lärde hon ut alla knepen till mig
Och då fick jag blodad tand
Om pistiller och bin talade Ann-Katarin
Men hon menade något helt annat
Jag tror inte jag vill. Och hur ska det gå till?
Men vi kom dit vi kom lik förbannat

Avhållsamheten är inte modern
Den alstrar onda safter
Kärlekens möda är svaghetens värn
Och Ann-Katarin hade krafter
Hon bytte tavla när jag sköt till mål
Sköt jag ej bytte hon ändå
Ja hon var en kvinna av rostfritt stål
Det lovar jag och svär jag på
Ge mig kärlek, ge vin, sade Ann-Katarin
Ty det blir mig så tråkigt i längden
Ganska skral min moral och min stig inte smal
Så jag slipper att trängas i mängden