Vägen blir ensam Uno Svenningsson

Bilden är frusen, den här lilla världen är sig lik
Till och med ljuset som om jag aldrig gick
Ja bilden är frusen, som på ett gammalt vykort
En handstil som jag känner så väl

Vägen blir ensam, vägen blir ensam
Vägen blir ensam utan dig

Jag vände mig aldrig om, jag tog dagen som den kom
Livet tog mig i sin hand, det bar iväg över hav och land
Jag vet du frågade efter mig men jag vände mig aldrig om
Jag vände mig aldrig om

Stegen dom tar mig fram till gläntan som var vår
En äng full av blommor vågar knappt tänka
Hur många år
Som har passerat, sedan jag stod här lycklig med dig
Som jag känner så väl

Vägen blir ensam, vägen är ensam
Vägen blir ensam utan dig
Ja vägen är еnsam, vägen är ensam
Vägen blir еnsam utan dig

Jag vände mig aldrig om, jag tog dagen som den kom
Livet tog mig i sin hand, det bar iväg över hav och land
Jag vet du frågade efter mig men jag vände mig aldrig om
När livet tog mig i sin hand, det bar iväg över hav och land
Jag vet du frågade efter mig, men jag vände mig aldrig om
Nej jag vände mig aldrig om, nej jag vände mig aldrig om