I labyrinterna Björn Afzelius

Jag är en skådis utan roll
En bandystjärna utan boll
Jag sparkar barn och rycker djur i svansen
Jag vältrar mej i kluvenhet
Bedövad av förljugenhet
Och sanningarna står mej opp i halsen
Men det fanns en tid, trots alla sår
Jag minns den som den var igår
Då svart var vitt i samtliga nyanser
Men om man nu mår bra en dag
Så kan det friska faktiskt va
Trehundra sorters cancer

Folk rycker av mej armarna
Och sliter ur mej tarmarna
Och svär, vid Gud, att kärleken är evig
Dom ber mej om ett rim på buk
Och hävdar med koketta tjut
Att friheten för konstnären är helig
Sen ber dom mej att skriva nåt
Som tyder på att rött är blått
Med hänvisning till att just den tesen är ledig
Men om konsten blir ett tidsfördriv
Som får mej fly ifrån mitt liv
Så skiter jag i kulturen och blir en hedning