Om Tiden Vill Ifatt Lars Winnerbäck

Lika mystisk och gåtfull som en kyrka längs vägen
Upplyst mellan träden, ödsligt belägen
Om hösten om våren, i en tyst blå natt
Som en fackla, som ett ljus kom du fram till mig där jag satt

Som ett åtråvärt hopp i en tung tristess
Jag hade nästan gett opp, det var så grått tills dess
Men du sa att du hörde mig på radion idag
Du var den enda som kom fram, det var det enda du sa men

Allt jag ser, allt jag hör
Din röst, din blick, ditt skratt
Du har ögon som berusar en natt
Så jag väntar, ja jag väntar
Om tiden vill ifatt

Det gick så sakta, tog sån tid, varenda vecka var ett år
Vi ringde ibland för att fråga hur vi mår
Tills jag sa "Väntar du på nån eller vill du bli min?"
Du sa "Vad svarar man på sånt?", jag sa "Man svarar nog ingenting"

Men lägg armarna runt mig och slit ut vad jag har
Och gräv i det dunkla med sök inga svar
För jag lovar ingenting, det är det enda jag kan hålla
Men jag känner nånting, jag är så gott som förtrollad av