Marias kyrka Peter LeMarc

Jag fann några bilder i en låda häromdan
Två amoriner i en fotoautomat
Vi drömde samma dröm, vi var ett oslagbart par
Vår enda fiende var tyngdlagen som jämt höll oss kvar
Det var en särskild sol som sken just den dan
Vit och violett som en boll av cellofan
Jag hade glömt det var söndag och tidig april
Jag bar en glädje i bröstet som vägra ligga still

Det fanns nåt okontrollerbart i hennes sätt
Nåt som kunde kallas liv, något oförklätt
Kanske var det skrattet, hennes eller jag
Som ville glömma bort vem jag egentligen var
Hennes händer kunde göra mej religös
Jag var ett barn som bara vänta på att bli förlöst
Hon sa jag är sotarns dotter, alla känner mej här
Vi far nånstans där ingen vet vilka vi är
Och visa mej nåt jag aldrig sett förut
Jag vill fånga alla färgerna tills dom tar slut

Jag har varit i marias kyrka
Jag har varit där
Längst där inne i marias kyrka
Jag vet vem hon är

I en buss till allesandra där jag gått som barn
Genom skogen, fläckar av snö låg kvar
Stranden var öde som en gräns nånstans
Några rostiga burkar bland drivved och sand
Sjön höll andan, vi låg hon och jag
Som solvarma djur på en sten när hon sa:
Om du kan känna smärta då vet du att du finns
Att du levt och älskat fast du ingenting minns