Luffaren och katten Cornelis Vreeswijk

En luffare går visslande på vägen någonstans
Och det är mörkt och det är natt
Vår Herre ingen annan vet resmålets hans
Och med sig har han en svart katt
Och visst är luffaren munter, men kylan känns på
Han längtar till en spiselhäll i hemmets lugna vrå
En luffare går visslande på vägen någonstans
Och det är mörkt och det är natt

Men se där inne i skogen, med dörren halvt på glänt
En stuga där just ingen bor
En tillflyktsort för natten så som från himmelen sänt
Och luffarens tacksamhet är stor
Så visslar han på katten, men katten han försvann
Och luffaren är frusen, så lika glad är han
För katter har ju nio liv och klarar sig nog
Allt i den kalla svarta skog

Nej har man sett på maken, i spisen finns glöd
Han sätter sig helt tätt inpå
Men blåser jag på elden så är den elden död
Det får väl duga bra ändå
Han värmer sina händer, han tänker allt väl
Och angenäma tankar fyller hans själ
Han somnar och han vaknar och han fryser som en hund
Allt i den bleka morgonstund